Mor, lilla mor, vem är väl som du??
Livet är ganska så tungt just nu. Min lilla mamma har inte svarat på vare sig cellgifts behandling eller strålning som förväntat. Mamma har kanske 2 månader kvar att leva.

Maktlösheten är total och det känns som om jag ska gå sönder. Allt jag gör så tänker jag på mamma. 63 år är ju ingen ålder och det känns så orättvist att mamma inte ska få vara med oss mer.

Var och hälsade på mamma igår, mina systrar var också där. Vi fikade och mamma satt upp i sin stol och vi såg att hon var glad över att vi alla var där. Hon fick komma ut på balkngen en stund i solen och hon njöt. Det var lycka en stund att se hur hon njöt där i solen.

Det var tungt att åka hem på kvällen även om jag vet att hon var glad över att vi alla varit där. Tungt att inte veta om vi kommer att ses en gång till.....