Nu är det så definitivt....
Igår så hade vi urnsättning för mamma. Det var en kort men fin ceremoni. Mammas man bar urnan och mitt hjärta brast. Här går min mammas stora kärlek med hennes aska och det är så fint, tänkte jag. Kyrkklockorna ringde och prästen läste ett stycke, mammas man sänkte sedan ner urnan i graven.

Nu är mamma där och vi har en plats att gå till. Jag förstår ändå inte riktigt att mamma är borta. När jag tänker på att aldrig få höra hennes röst eller skratt så känns det så overkligt. Min vardag går sin gilla gång och mamma finns med mej varje dag.

Som tur är så har jag mina underbara systrar och min familj och alla andra som bryr sig. Tack för att ni finns.

Hoppet är det sista som lämnar oss människor och jag hoppas varje dag att min mamma har det bra var hon än är...... Var rädda om era nära och kära...

Min mamma finns inte mer.

Mamma förlorade kampen mot cancern natten till den 22 juni, endast 63 år gammal.

Jag är tacksam att jag hann vara med vid slutet. Mitt liv känns tomt utan mamma. Det känns fortfarande overkligt att hon inte lever.

Livet är så otroligt skört, man vet aldrig vad som väntar runt hörnet. Denna dikt har vi läst många gånger och den vet jag att mamma tyckte om.

                                                              

                                                                       Fotspår i sanden

En man drömde att han gick längs en strand och han gick tillsammans med Gud.

 På himlen trädde plötsligt händelser från hans liv fram. Han märkte att vid varje period i livet fanns spår i sanden av två par fötter: det ena spåret var hans det andra var Guds. Herren svarade ”Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du bara såg ett par fotspår – då bar jag dig.

När den sista delen av hans liv framträdde såg han tillbaka på fotspåren i sanden. Då såg han att många gånger under hans levnadsvandring fanns det bara ett par fotspår.

Han märkte också att detta inträffade under de svåraste och      
mest ensamma perioder av hans liv.Detta bekymrade honom och han frågade Gud :

”Herre, Du sa den gången jag bestämde mig för att följa Dig att Du aldrig skulle överge mig utan gå vid min sida hela vägen. Men jag har märkt att under de allra svåraste tiderna i mitt liv har det funnits bara ett par fotspår. Jag kan inte förstå att Du lämnade mig när jag behövde Dig som mest.  

HERREN svarade: "Mitt kära barn jag älskar dig och skulle aldrig lämna dig under tider av prövningar och lidande. När du såg bara ett par fotspår - då bar jag dig.

MAMMA JAG ÄLSKAR DIG OCH DU KOMMER ALLTID ATT FINNAS INOM MIG......